jag lever i ett väldigt nytt samboförhållande och vi kan inte gräla. Eller jo men det tar aldrig slut. För min sambo kan inte glömma en som han upplever vara en oförrätt. Vi har varit tillsammans i 5 år och bott tillsammans i 1 av dom åren. Han kan inte släppa och gå vidare utan ältar och ältar tills jag blir galen, fast det leder ingen vart har jag lärt mej vid det här laget utan jag säger förlåt oavsett vad det handlar om, men nu börjar det bli svårt. För han har 3 barn och jag har 2. Ett av mina och två av hans barn bor med oss. Mitt barn bor jämt hos oss för att hennes pappa är död. Vi har hans två killar varannan vecka. Han åkte på en träningsresa i en vecka, skitkul tyckte jag att han gjorde det med kompisarna. Det var mamma vecka när han reste, jag frågade om han hade pratat med sina barn om detta, jo det hade han. Avresedagen är hans äldsta barn hos oss 17 år och genomförkyld, febrig. Han skulle vara hos oss säger min sambo 1 tim innan han ska åka till flygplatsen, nej säger jag det är mamma vecka och du kommer inte att vara hemma. Min sambo blir jättearg, skriker att jag slänger ut hans son- Vilket jag naturligtvis inte gör men det är inte mitt ansvar säger jag. Vi skiljs åt som ovänner, givetvis. Efter en vecka kommer min sambo hem, föreställ följande scenario(likt en Noren pjäs) jag har lagat en god middag, han sätter på tv;n i vardagsrummet, sätter sig med en suck. Jag försöker överrösta tv;n med att fråga hur resan har varit(vi har en öppen planlösning, ljust och fräscht) jag hör inte svaret för ljudet på tv;n är på så högt, jag ropar att maten är klar, han kommer och sätter sig vid bordet, och säger fråga ut mej nu då på en gång så är det gjort. Jag får en konstig kemisk förening i min mun, det blir liksom en valnöt på insidan av den. Jag får inte fram varken en vokal eller konsonant eller något av båda sorter samtidigt. Utan säger till slut kul att se dej, det var en vecka sen. Jag är helt slut, så tjata inte(det innebär inget återföreningssex tänker jag som hade tänkt att duscha och raka mins lite intimare delar än armhålorna), jag vill bara gå och lägga mej, och tack för maten.  Då är kl 20.00 Ok inga rakutslag, men att somna utan att den som jag tycker så där vansinnigt mycket om ens lägger armen om mej känns så sorgligt, ensamt och vansinnigt kärlekslöst. Och det väljer jag att leva i. På en vecka har jag fått 2 st tafatta klappar på ryggen, fortfarande inga rakutslag förvisso, men kärlekslöst....................................

Jag arbetar i en verksamhet som finns i en liten kommun i Sverige. Jag kommer att kalla den för NK, för att göra detta lättare att läsa. Diktatorn i NK är en kortväxt man, jag har inget emot kortväxta män, förutom denna man), han är dessutom lynnig till humöret vilket innebär att hela verksamheten präglas av om han har en bra dag eller inte. Oftast tror jag att han har en dålig dag. Igår var en sådan. Han klev in i personalrummet och såg(som om det var första gången han upptäckte detta att vi har 3 stycken mikrovågsugnar där. Enligt hörsägen ska han ha gått fram till varje mikro och öppnat dörrarna och tittat in. Därefter ska han argt ha sagt att varför i helvete har vi 3 mikrovågsugnar här, någon ur personalgruppen råkade passera just och svarar för att vi är så många som ska äta samtidigt att det fungerar inte annars. Det ska det bli ändring på svarar diktatorn. Varpå han rycker ur kontakten till en mikro, öppnar ytterdörren och ställer den bland soporna. Han går åter in i personalrummet, tar nästa mikro och bär ut den med. Sådärja säger han nu blev det bättre(för vem kan man undra, för diktatorn tror inte på att äta lunch utan han tror på att spara sig till kvällen. Detta medför att han är oregerlig att ha att göra med på eftermiddagen.) Hans nästa drag blev att städa rent i våran gemensamma kyl. Det innebar att vi som tycker om kryddig mat(alltså mat kryddad med chili och svartpeppar) våra matlådor slängdes. Gissa om vi blev förvånade när vi skulle äta lunch, och maten var borta. Vi har gemensam kaffekassa som vi köper bröd, smör, och pålägg för, så fick mumsa på detta till lunch. Efter lunch fick samtliga medarbetare ett meijl från diktatorn där han har beslutat att man ej får äta macka med eller utan pålägg till lunch. Våran vaktmästare hade ej varit på plats under lunchen. Han kom in bakvägen till fikarummet vilket innebär att han passerar soporna. Han tyckte att det var märkligt att någon ställt ut 2 stycken mikrovågsugnar där, han tänkte jag tar med mej dom in för vi behöver flera till personalrummet eftersom vi är 30 personer på 3 mikrovågsugnar. Gissa om han blev förvånad när han upptäckte att det var våra. Han gick in till diktatorn utan att knacka på dörren och invänta kom in. Han sa det är nån idiot som ställt ut 2av våra mikrovågsugnar bland soporna, det här gör mej förbannad. Diktatorn har en knapp på sitt skrivbord som han kan stänga sin dörr med, vilket han snabbt gjorde. Reste sig ur stolen och skrek det är jag som har gjort det, varpå vaktmästaren säger lugnt och sansat det var dumt gjort, vad bra att de är tillbaka igen, öppnade dörren och lämnade diktatorns rum. Vi såg inte vaktmästaren till eftermiddagsfikat, han åkte hem tidigare vilket var utomordentligt klokt gjort av honom, dåligt att vi andra var kvar. För han formligen bombarderaaaade oss med meijl om : att vi inte kan parkera våra bilar på ett korrekt sätt, att vi glömmer skriva av mätarställningen i jobbilarna, Att det inte blir något julbord i år. Idag hade vi ledigt från honom för han var på chefsmöte. Det var med andra ord en dag där det inte hände så mycket, och det var skönt.